Jag har obesitas och bipolär sjukdom och jag har haft diagnoserna sedan 30-årsåldern. Jag började gå upp i vikt av mediciner för ångest och depression, sen blev jag gravid och vikten gick upp ännu mer. Som mest hade jag nästan 40 kilos övervikt. Jag har vid två tillfällen gått ner ca 20 kg i vikt, men gått upp det mesta igen. Suget efter mat är för stort och på nåt sätt blir det som att man vill belöna sig själv för att man gått ner i vikt genom att äta som man vill. Och äter jag som jag vill går jag upp igen. Jag har svårt att bli mätt eller nöjd. Redan när jag var liten tävlade jag med pappa om vem som kunde äta mest och när jag var tonåring åt jag utan problem upp en dubbel pizza. Ibland tycker jag att det är så orättvist att jag kunde äta så då och ändå ha en normalvikt, men nu går jag upp i vikt även fast jag äter betydligt mindre.
Jag bantade första gången när jag var tio år och i trettonårsåldern drabbades jag av bulimi. Då kräktes jag och tog laxermedel under en kort period, och jag har fortfarande men efter det. Bland annat upplever jag ett väldigt obehag av att vara hungrig. Jag minns hur duktig jag kände mig när jag var utsvulten och frös så att jag skakade. Det är inget jag någonsin vill uppleva igen.
Jag håller på att försöka gå ner i vikt igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men, när jag nått min målvikt kommer jag fortfarande att ha obesitas. Jag orkar inte längre kämpa för att nå en vikt som jag inte kan hålla och försöker därför göra små förändringar som kan fungera i längden; mer frukt och grönsaker, hårt bröd istället för mjukt, till exempel. Jag har alltid haft bra rutiner runt mat och smyg- eller hetsäter sällan även om det händer. Snacks och goda ostar triggar hetsätning, men jag försöker låta bli att köpa hem det. Jag äter frukost, lunch, middag och mellanmål, men jag äter för stora portioner och gärna fet mat. Dessutom blir jag sällan mätt och får tvinga mig själv att nöja mig med den portion jag har lagt upp. Jag har många regler och rutiner runt mat, men det räcker inte hela vägen. Jag har provat ett GLP-1 läkemedel för att försöka minska suget och öka mättnaden, men det hade ingen effekt på mig. Jag åt med lika god aptit som vanligt. På grund av min bipolära sjukdom behöver jag ta en medicin som har ökad aptit som biverkan, så det kan vara därför viktmedicinen inte fungerade för mig.
Min bipolära sjukdom påverkar förstås vikten även i andra avseenden, när jag har ångest eller blir nedstämd blir behovet av att tröstäta enormt. Det lugnar mig och gör mig gladare för stunden. När jag har varit djupt deprimerad har mat varit det enda som känts meningsfullt och tanken på att göra bra val och hålla koll på portionerna har känts väldigt avlägset.
De flesta i min omgivning har varit väldigt finkänsliga och aldrig dömt mig för att jag lever i en större kropp, och mitt bemötande inom vården har varit bra. Det som är problemet är snarare min egen rädsla för att bli dömd och att jag undviker att söka hjälp för besvär som kan vara obesitasrelaterade. Jag vill inte behöva känna att jag får skylla mig själv. Mitt största stöd är min mor, det är bara med henne jag vågar prata om min vikt och mina dieter. Men även med henne tycker jag att det är jobbigt och svårt att prata om det ibland.
Tidigare har jag jobbat inom regionen med hälsa och livsstilsförändringar och det var svårt att jobba och få klumpiga frågor som “lever du som du lär?”. Jag blev förstås ledsen. En annan jobbig sak med att ha obesitas är när folk kommenterar hur fin jag blivit när jag gått ner i vikt och sen blir tysta när jag gått upp igen. Det känns som att man inte duger.
Ett viktigt framsteg för mig är att jag accepterat att jag är stor och att jag alltid kommer att vara det. Att jag är fin som jag är! Jag följer kroppspositiva konton och handlar kläder från företag som använder sig av modeller i större kroppar. Sen har jag blivit mer förlåtande mot mig själv, jag gör så gott jag kan.
Det som jag vill att andra ska förstå om obesitas är att det aldrig är att bara äta mindre och röra på sig mer utan att det är ett komplext problem som beror på många olika faktorer. Psykiskt mående, uppväxt, mediciner, känslo- och hetsätning för att nämna några. För min egen del kan jag liksom inte hjälpa att jag inte blir mätt eller att jag har ett konstant sug efter mat.
Om jag fick önska något så vore det att vårdpersonal och beslutsfattare fick bättre kunskap om obesitas. Tyvärr tycker jag att det fortfarande finns en uppfattning om att de som har obesitas saknar kontroll eller medvetenhet runt sitt ätande när det oftast är tvärtom. De flesta som lever med obesitas har gått på diet oändligt antal gånger och är mycket kunniga om hur man ska äta. Jag skulle säga att de som lever med obesitas kan mer än de flesta och jag blir frustrerad när människor med övervikt eller obesitas ofta framställs som impulsstyrda och oansvariga. Att man ständigt hetsäter utan kontroll när det ofta bara är en liten del av det hela. Hetsätning sker dessutom inte omedvetet utan högst medvetet, med ångest och skam som följd. Resten av tiden kan vi ha enorm kontroll över vad och hur vi äter. Förhoppningsvis är det ett steg i rätt riktning att obesitas blivit en diagnos och att medvetenheten om att det är en komplex sjukdom ökar.
För att avsluta vill jag säga att det inte är ditt fel att du har obesitas. Det beror på olika faktorer som du inte kan påverka och att ändra dina vanor är svårt och tar tid. Du är värd omtanke och förståelse, särskilt från dig själv.