Jag har levt med övervikt och så småningom obesitas sedan tonåren. För ungefär fyra år sedan gjorde jag en gastric bypass-operation. Jag fick diagnoserna adhd och autism i vuxen ålder, och i kombination med PCOS är jag övertygad om att det framför allt är min adhd som är en avgörande anledning till att jag blev så stor som jag blev. Bristande impulskontroll och dopamin-kicken från socker har alltid gjort att jag har varit mycket mer gränslös än andra när det kommer till vad jag stoppar i mig. Jag upplever också en oförmåga att läsa av kroppens signaler (mer kopplat till autismen kanske) som har gjort att jag inte har märkt att jag är mätt förrän det varit ”försent” och jag börjat må dåligt.
Som gbp-opererad har det blivit lättare för mig att vara måttfull, av förklarliga skäl. Men jag upplever att jag har haft betydligt större problem med dumping och illamående än vad många andra beskriver. Just för att jag inte känner när det är dags att sluta. Efter de första två åren har stora dumpings blivit ganska ovanliga, men jag mår fortfarande illa en eller flera gånger varje dag för att jag har ätit för mycket eller för fort.
Att dela samma diagnoser med sina barn
Jag har också ett barn (9 år) med samma diagnoser som jag. Hen har aldrig kunnat känna varken hunger eller mättnad, vilket jag tillskriver autismen. Detta kombineras med en närmast tvångsmässig inställning till godsaker. Ställer vi exempelvis fram en skål chips till hela familjen är hen livrädd att inte få tillräckligt och äter konstant tills det är slut. Hen är också väldigt selektiv i maten och äter mest sådant som kan anses vara ”onyttigt”, och inte en enda frukt eller grönsak. Än så länge är hen inte överviktig, men vi måste vara noggranna med hur mycket mat och snacks vi serverar och är så klart oroliga för vad som ska hända när hen blir äldre och själv ska ansvara för sin mathållning. Här hade jag önskat att det fanns stöd att få från det offentliga. Jag vet ju av egen erfarenhet, och från att ha läst på om obesitas, att det viktigaste är att inte gå upp i vikt från första början. Det är det jag hoppas kunna hjälpa mitt barn med. Hen är född pojke och har i alla fall fördelen av att inte kunna ha PCOS. Men de npf-relaterade svårigheterna kopplade till mat upplever jag större hos hen än hos mig.
Mitt andra barn (6 år) har ”bara” adhd och har alltid varit väldigt smal då han ända sedan födseln har tyckt att det är för tråkigt att äta. Han är inte selektiv men har aldrig haft ro i kroppen att sitta still och äta. Det senaste året har han dock till slut lyckats lägga på sig lite vikt. Första året i skolan har varit extremt turbulent och jobbigt för honom och han har gått upp förhållandevis mycket i vikt. Han har inte övervikt på något sätt, men även här blir jag orolig för vad ångest och oro kopplat till hans svårigheter kan innebära på sikt.
Hur hjälper man bäst som förälder?
Som förälder är båda de här situationerna oerhört svårnavigerade. Vi vill under inga omständigheter trigga ätstörningar hos våra barn genom att fokusera för mycket eller på fel sätt på deras ätande. Samtidigt är det vårt ansvar att, om möjligt, hjälpa dem att inte få en övervikt tidigt i livet. Vi pratar om att viss mat är onyttig och låter dem äta allt fast i någorlunda lagom mängd. När vi någon gång känner att vi behöver begränsa pratar vi om att det handlar om att kroppen ska må bra osv. Men vi känner ofta att vi famlar i mörkret. Jag önskar mer kunskap och stöttning gällande mat och npf, det hade verkligen varit hjälpsamt.