Jag är uppväxt i en stad i Värmland, i det som ofta kallas för en dysfunktionell familj. För mig innebar det att jag hade en pappa som missbrukade alkohol och en mamma som var nervös, orolig och undfallande. Redan som barn tog jag ett stort ansvar, framför allt för att skydda min lillasyster. Det blev mitt jobb, och det har satt djupa spår i mig.
Jag var aldrig den som pratade. Jag grät i kudden istället. Skolan var svår och jag var ensam och utsatt för mobbning, men mina föräldrar visste ingenting. När jag en gång försökte berätta för min lärare fick jag höra att jag inte skulle vara så känslig. Efter det slutade jag att säga något alls. Att lära mig att prata, att sätta ord på det som gör ont, har därför blivit en livslång terapi för mig.
I tidig vuxen ålder, när jag var 18 eller 19, träffade jag en kille och fick min första riktiga relation. Det var då vikten började gå upp. Träningen blev mindre viktig och ersattes av något annat; att sitta hemma, äta smörgåsar, titta på film och mysa i soffan. När relationen tog slut, vid 22 års ålder, hade jag passerat 100 kilo. Där stannade jag, och gick inte under den gränsen igen förrän sommaren 2025.
Mitt liv har länge kantats av psykisk ohälsa. Jag har levt med depression, ångest och suicidala tankar och fått olika former av behandling; läkemedel, terapi, KBT, hypnos och samtal med flera kuratorer och terapeuter. Genom hypnosen fick jag tillgång till minnen jag tidigare inte haft, och jag upptäckte då att jag som barn varit utsatt för sexuella övergrepp av en släkting. Insikten var omvälvande och förändrade bilden av både min barndom och mig själv.
Efter tolv år med antidepressiva läkemedel valde jag att sluta. Jag ville kunna känna allt igen, på riktigt. När man äter antidepressiva läkemedel kan det ibland kännas som att ett lock ligger över känslorna. Uttrappningen var inte enkel, men jag fick mycket stöd. Jag hade flyttat runt en del i mitt liv och hamnade till slut hemma hos mina föräldrar. Där ökade både vikten och det jag själv kallar mitt matmissbruk. Till slut nådde jag 200 kilo, och de fysiska problemen blev allt mer påtagliga.
När jag sökte vård möttes jag ofta av ett kränkande bemötande. Allt jag sökte för kopplades till min vikt. När jag drabbades av en stor magsäcksblödning, var situationen livshotande. Jag hade kunnat dö. Jag är tacksam för den akuta vård jag fick, men samtidigt blev det tydligt att sjukvården inte var rustad för en kropp i min storlek. Hjälpmedel och utrustning saknades, och man fick hitta speciallösningar. Vid flera tillfällen fick brandmän hjälpa mig in och ut från sjukhuset. Det var oerhört förnedrande och jag ville bara sjunka genom golvet. Ännu värre var känslan av total utsatthet när jag insåg att ingen kunde hjälpa mig till toaletten. Jag fick göra mina behov i sängen och ibland ligga kvar upp till en timme innan någon kunde komma och hjälpa mig.
Efter magsäcksblödningen började det jag kallar mitt liv i instängdhet, och samtidigt den sista sommaren i frihet på länge. Mina fysiska besvär fortsatte, och man hittade fler diagnoser, bland annat hjärtflimmer och misstänkt hjärtsvikt. I min familj finns flera som dött av hjärtsvikt, så rädslan var enorm. Men återigen upplevde jag att vården inte mötte min oror eller tog min rädsla på allvar.
Jag behövde mycket hjälp i vardagen och klarade inte längre att göra så mycket själv. Jag hade hemtjänst och hade svårt att ta mig utanför hemmet. Jag hade tio ledsagningstimmar i månaden, men eftersom läkarbesök prioriterades fanns det nästan inga timmar kvar till något annat. Jag levde ett mycket begränsat liv, instängd i mitt hem. Och ändå var det där någonstans som vändningen kom.
När jag började få medicin för mina hjärtbesvär tvingades jag också skapa rutiner. Jag har alltid varit en människa som gillar att sova länge, men nu behövde jag ta medicin tidigt på morgonen tillsammans med frukost. Till en början fick jag hjälp, men tröttheten gjorde att jag hellre ville klara det själv. För att orka behövde jag förbereda mig. Jag började göra i ordning allt kvällen innan, och ganska snart märkte jag att kroppen svarade positivt, en kropp jag misskött under många år.
Efter några månader fick jag även in rutiner för lunch. Jag åt nu frukost och lunch regelbundet, och jag märkte hur suget efter mat, som tidigare upptagit så mycket av mina tankar, började avta. När jag till slut bad om att få väga mig trodde jag först att vågen visade fel. Den stod på 196 kilo. Jag hade gått ner 44 kilo utan att egentligen ha tänkt på det. Utan medvetna beslut. Men jag hade gjort något avgörande, jag hade skapat rutiner.
En morgon i april 2022, när jag satt på sängkanten, kom tanken: om jag någonsin ska göra en obesitasoperation så är det nu. Då hade jag regelbundna måltider och vikten hade gått från 240 till 178 kilo. Jag hade tidigare övervägt en operation, men inte varit psykiskt redo, varken enligt mig själv eller vården. Den här gången var det annorlunda. Efter flera samtal och undersökningar genomfördes operationen i september 2024. Den förändrade mitt liv. Jag tog tillbaka kommandot och fick stora hälsovinster på köpet.
Det här är ett val, och ett hundraprocentigt ansvar. När jag ser tillbaka på mitt liv, alla flyttar, relationerna och mitt sätt att äta, ser jag hur det blev ett sätt att långsamt rasera mig själv. Jag var tvungen att köra mig själv ända ner i botten för att till slut inte ha någon annan väg. Antingen stannar du här och reder upp det här, eller så går du under. Man behöver egentligen inte gå så långt. Men jag behövde det.
Idag vet jag att jag har kontroll, men jag vet också att det alltid finns där, i bakgrunden. Det enda sättet för mig att ta tillbaka min frihet var att själv ta över kommandot. Och att våga be om hjälp. Våga prata. Just nu är min resa väldigt bra och kan se polerad ut. Men det har kostat. Vägen hit har varit lång och den är inte klar. Det är inte bara fett som har lämnat kroppen. Jag har också tappat muskelstyrka, och den håller jag fortfarande på att bygga upp igen för att förbättra min uthållighet och styrka så jag kan ta bort en del hjälpmedel. Det här är ingen slutpunkt. Det är en chans. Och jag har vunnit mycket.
En av de största hälsovinsterna är att maskinen som jag sov med för att förbättra syreupptagningen är borta. I september fick jag besked efter prover och tester att jag syresätter lika bra när jag sover som när jag är vaken. Jag har också sett stora förändringar i kroppen, mina bensår har läkt, åderbrock har justerats, betablockerare och vätskemediciner är borta och jag tar den svagaste dosen av hjärtmedicin som ett skydd.
Men det finns också en baksida. Den lösa huden är tung att bära. Den skaver. Den gör ont. Den stör min sömn. Att ligga bekvämt är svårt. När jag ligger på sidan måste varje kroppsdel placeras rätt och när jag vänder mig börjar allt om.
Jag har gått ner 154 kilo sedan 2019. Idag väger jag 86 kilo. Jag är stolt. Samtidigt är jag nu i en fas där huvudet måste hinna ikapp kroppen. Det kommer att ta tid och därför valde jag att ta tillbaka kontakten med psykiatrin. Jag förstod att om jag ska ta ansvar fullt ut, behöver jag stöd, och samtalen blev viktiga. Det här är också en del av att ta tillbaka kommandot.