Jag är en kvinna i 40-årsåldern och fick i 20-årsåldern en autismdiagnos. Just nu är jag på en resa som har förändrat hela mitt liv. En resa där jag verkligen lär känna mig själv. För första gången på många år är det tyst i huvudet. Den där rösten som ständigt tjatar om mat, vikt och kontroll har äntligen tystnat. Och jag har börjat förstå att det är så här det ska kännas att må bra.

När allt började
Redan i mellanstadiet började jag tänka på mat på ett sätt som inte kändes fritt. I skolmatsalen åt jag ofta filmjölk och flingor istället för den mat som serverades, för att jag inte ”gillade” den. Idag förstår jag att det egentligen var mitt sätt att kontrollera maten och känna mig ”duktig”.
Samtidigt kunde jag planera i flera dagar för att köpa godis. Det var en höjdpunkt att gå till kiosken, välja precis det jag ville ha, och sedan äta allt i mitt rum. Maten blev ett projekt och något jag skapade ett system kring, det var aldrig bara mat. 

År av dieter och kontroll
När jag flyttade hemifrån började jag på allvar försöka gå ner i vikt. Under åren testade jag nästan allt: pulver, soppdieter, LCHF, keto, periodisk fasta. Och jag gick ner i vikt. Som mest 40 kilo med strikt LCHF och stenhård kontroll.
Men idag förstår jag att det inte var en hållbar väg. Det handlade mer om att kämpa mot kroppen än att ta hand om den.

Kroppen sa ifrån
Jag har genomgått två stora knäoperationer, den senaste 2022. Inför operationen fick jag rådet att gå ner i vikt, vilket jag också gjorde väldigt snabbt och hårt. Men istället för att bli bättre blev knät bara sämre. Till slut fick jag träffa en specialist som konstaterade att problemet aldrig varit vikten utan att min knäskål låg fel.
Det blev en vändpunkt för mig. Jag började inse att lösningen inte alltid är att ”bara gå ner i vikt”.

När hjälpen kom
Efter rehab och ökade portioner gick jag upp i vikt igen. Jag kämpade också med hälsporre och andra fotproblem. Då var det min fysioterapeut som såg helheten och sa det jag inte riktigt vågat tänka själv: ”Du behöver riktig hjälp.”
När jag till slut sökte vård blev jag erbjuden tre alternativ: viktoperation, soppdiet eller medicin. Jag valde medicin och det förändrade allt. För första gången på länge dämpades bruset. Jag kunde gå en hel dag utan att tänka på mat varje minut.

Min insikt
Idag förstår jag att det aldrig har handlat om brist på viljestyrka. Det jag saknat är förståelse, stöd och rätt behandling. Jag har insett att obesitas inte är ett personligt misslyckande, utan en kronisk och komplex sjukdom som påverkas av bland annat gener.

Jag mår idag så mycket bättre. Jag kan vara jag, utan ett ständigt matbrus, utan att hela tiden tänka mig för hela tiden. Jag kan gå iväg på middagar, kalas och diverse event och njuta av stunden där och då. Utan ett matbrus som tar upp all tid. 

Jag har läst på och skaffat mig kunskap på egen hand. Men jag önskar att vården kunde ge oss den hjälp vi med obesitas behöver, att de verkligen sätter sig in i, läser på och ger oss vård på samma sätt som för vilken annan sjukdom som helst.

Därför berättar jag min historia
Vi behöver prata mer om obesitas. För det handlar inte bara om ”kalorier in och ut", det är så mycket större än så. Och det går att få hjälp. Jag vet, för jag fick den.

Till dig som kämpar vill jag säga:

• Du är inte ensam.
• Du har inte misslyckats.
• Du har bara inte fått rätt verktyg ännu.

Våga söka hjälp. Ta med någon som stöd till vården. Läs, lyssna, lär dig mer. Det kan bli början på din resa mot frihet från matbruset.