Med hjälp av ätstörningsterapi har jag upptäckt hur mina ätvanor hänger nära ihop med mina NPF-svårigheter. 

Min autism gör mig trött och okoncentrerad i miljöer med många intryck eller människor. Om jag äter eller tuggar på något så blir jag mindre orolig och får lättare att koncentrera mig på det jag behöver göra, som till exempel skolarbete, arbetsuppgifter eller att handla i butik. Alternativet är att jag behöver äta något direkt efteråt för att jag känner mig så trött i huvudet och hjärnan skriker efter energi. Då blir det lätt att jag äter kakor eller godis, för det ger snabb energi och hjälper fort mot tröttheten. Jag vill inte verka dum inför andra eller att det verkar som att jag inte orkar eller klarar av det som andra klarar. 

Kroppens signaler är förvirrande
Mitt dåliga arbetsminne gör att jag glömmer bort om jag ätit eller inte. Jag har diabetes sedan jag var barn och eftersom jag glömmer om jag ätit så tar jag ibland med mig extra mat och äter i förebyggande syfte.

Min autism gör att jag har svårt att komma igång med arbetsuppgifter och dagliga sysslor. När jag äter får jag energi till att arbeta. Men den tar snabbt slut och trots raster och lunch så har jag svårt att hålla fokus ens en halv arbetsdag. Att ha snacks eller nån plockmat samtidigt som jag jobbar hjälper återigen med att hålla mitt fokus på arbetsuppgiften, men jag får dåligt samvete för att jag äter för mycket och för ofta. 

Jag har också en del tvångstankar kring mat. Ska jag göra mackor så måste jag alltid göra tre stycken, aldrig två. Jag vet inte varför men det känns fel att göra två mackor, det går helt enkelt inte. Så jag gör tre för att det ska kännas “rätt”. 

Något som jag också har svårt med är att uppfatta hunger- och mättnadskänslor, den förmågan är helt klart nedsatt. Jag förväxlar ofta känslan av oro med hunger, trötthet med lågt blodsocker, utmattning med uttråkning och så vidare…  

Kunskap saknas i vården
Jag önskar att vården hade informerat mig mycket mer om NPF och diabetes. För jag tror att båda i längden kan leda till ätproblematik och i förlängningen även obesitas. 

Diabetesen gör att man vid riktigt lågt blodsocker kan börja hetsäta för att kroppen tror att den ska dö och får panik. Man vill då äta tills man kräks. Eller så går man upp på natten och kräks, för man mår så dåligt fysiskt eller psykiskt, av att man ätit stora mängder mat. Har man en svårbalanserad diabetes så kan detta hända några gånger i veckan, och det säger sig självt att det är skadligt. 

Har man även NPF så har man sämre impulskontroll, den som i vanliga fall hindrar en från att äta för mycket och för snabbt. Kroppens signaler är också otydliga, man känner inte någon hunger- eller mättnadskänsla, och ens förmåga att planera kan vara allvarligt nedsatt.
Så fort en enda rutin ändras i min vardag så måste jag kämpa för att hänga med och ändra hela min dagliga planering kring ätande, sömn, pauser för återhämtning och tider för mediciner för att få allt i balans. Det är något som jag har svårt att klara på egen hand och jag lyckas oftast inte alls. Det får bli som det blir och så får jag hantera konsekvenserna efteråt. 

När det kommer till relationer, vänner, familj eller andra i vardagen, så är det här något jag sällan pratar om. Det finns mycket skam kring mat upplever jag. Jag växte upp med en pappa som ofta kommenterade negativt gällande vad jag åt eller om min vikt. När andra kommenterat mina matval så har jag gått och slängt maten och inte ätit alls. Det är jobbigt att äta ihop med andra och jag undviker det helst.  

Jag önskar att folk inte var så snabba med att döma andra. Det finns oftast en god anledning till att man gör de val man gör i sin vardag. Ofta är anledningarna till de livsvalen mycket mer komplicerade än man tror.