Redan som sexåring började jag att gå till Barnmottagningen på grund av obesitas. Där vägde man mig en gång i månaden för att hålla koll på min viktuppgång som var konstant. Mina föräldrar gjorde det de kunde för att jag inte skulle fortsätta att öka i vikt, de hade kontroll över vad och när jag åt, de gömde godsaker hemma och de berättade för alla kompisars föräldrar att jag inte fick äta fikan de serverade. Man försökte få mig att börja på gympa, på basket eller att gå ut och gå, allt för att aktivera mig. Men jag var ett oskyldigt barn som åt för att jag tyckte det var gott. Jag var så liten att jag inte förstod, det enda jag förstod var att pappa blev arg när jag hade gått upp i vikt och av sköterskan fick jag en leksak om jag hade gått ner i vikt. Hon brukade ta fram en låda som hon hade högst upp på en hylla, fylld med leksaker. Då fick man välja en leksak eftersom man varit “duktig.”
Dessa fysiska kontroller fortsatte tills jag var 18 år trots att jag blev normalviktig och även började på Barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) för att jag utvecklade anorexi, bulimi och sedan hetsätningsstörning. Så samtidigt som jag på Bup försökte bli hjälpt med mina ätstörningar fortsatte vägningen på Barnmottagningen. Det gick inte ihop. På Bup skulle jag lära mig att inte lägga värde i min vikt och släppa tvångskontrollen av mat och vägning samtidigt som jag på Barnmottagningen endast blev sedd för min vikt och fortsatte få råd om hur jag skulle hålla koll på maten och vikten. Det är helt absurt för mig att tänka på.
Som barn blev jag inlärd att jag inte var bra nog när jag ökade i vikt, personer i min omgivning var endast nöjda med mig när vågen pekade neråt. Varje månad fick jag antingen se besvikna miner eller glada leenden beroende på hur mycket jag vägde. Det blev en stor skada på min psykiska hälsa som jag har fått kämpa med sedan dess, idag är jag 28 år. I skolan blev jag retad på grund av min övervikt och kommentarerna fortsatte ända till sjätte klass. Jag kunde inte bara vara jag, var jag än befann mig såg alla mig för min vikt. Min personlighet, mina styrkor, mina svårigheter spelade ingen roll. Det fanns ingen plats för dem. Det fanns bara plats för min obesitas.
Jag hatade att handla kläder för det fanns aldrig någonting som passade mig. I början av 2000-talet fanns inte online shopping utan varje gång jag skulle ha något nytt så var jag tvungen att förnedras i klädbutiker. Nu, i min vuxna ålder, kommer jag inte ens ihåg sist jag handlade kläder i en butik. Det finns ingenting som passar. Varje gång jag följer med en vän som ska handla kläder i butik så kommer samma känsla fram som jag hade i uppväxten; förnedring, skam och rädsla. Jag har alltid levt med en rädsla för vad alla andra ska tänka om min kropp eftersom mina föräldrar och “klasskamrater” alltid sade sin åsikt högt.
Året jag fyllde 26 år fick jag min autismdiagnos och saker började falla på plats. Att ha autism påverkar kroppen mer än vad samhället tror. När jag var liten så åt jag för att jag inte hade någon mättnadskänsla. Därför kunde jag inte förstå konceptet av att “sluta äta så mycket”. Jag var ju hungrig! Dessutom höll jag mig till den maten som alltid smakade likadant och hade de konsistenser jag tyckte om: pommes, nuggets, kakor, godis, chips och mycket sås. Det gick inte att tvinga i mig grönsaker med konstiga konsistenser där smakerna är olika varje gång. Till exempel så kan man äta broccoli kokt, stekt eller rå medan nuggets alltid är tillagat likadant varje gång. Hade man i tidig ålder fokuserat mer på mitt beteende och mig som person istället för att fokusera på vad jag åt så hade min uppväxt och tidig vuxen ålder kanske sett annorlunda ut. Man frågade aldrig varför jag åt utan konstaterade bara att det var för mycket. Det var aldrig fokus på varför jag hade obesitas.
Autism gör att man har starka förnimmelser vilket visade sig tydligt i mina matvanor. När jag äter njuter jag mer än en neurotypisk person. Texturer, smak och doft är mycket mer förhöjda för mig. Därför behöver jag möta min obesitas på ett helt annorlunda sätt. Att göra en operation skulle inte hjälpa mig som det hjälper andra, jag behöver hjälp med att hitta rutiner och mat som fungerar för både min autism och min hälsa. Att ha obesitas kan vara så mycket djupare än att man “äter för mycket” men det har dessvärre inte samhället kunskap om ännu. Jag hoppas att våra röster blir hörda för att så många som möjligt ska kunna få rätt hjälp i rätt tid. Det finns ett stort samband mellan NPF och obesitas!