Jag har alltid haft problem med övervikt. Jag kommer från en släkt där många levt med en övervikt och där flera gjort magoperationer. Jag var ett barn med mer kroppsvikt och hade alltid fokus på socker. Det jag nu vet är att "food noise" har funnits med mig hela mitt liv men jag har inte haft ett ord för det förrän nu. För mig är det inte mat som är problemet utan socker. Står det fika framme, kan jag inte vara med i samtalet runt bordet. Jag tänker bara på sötsakerna som står där och i hjärnan utspelas en konstant kamp om jag ska ta mer eller inte. Har jag sötsaker hemma kan jag inte sluta tänka på det som finns i skåpen. Har någon med sig fika till jobbet är det oerhört svårt att säga nej, och så vidare.

Viktförändringar genom åren
I tonåren när jag började få egna pengar var det inte ovanligt att pengarna gick till sötsaker. Men jag dansade och blev smalare allt eftersom jag också växte på längden. När jag som ung vuxen la av med dansen började jag gå upp i vikt. Då avfärdade jag dem som "sambokilon" och när jag senare levde ensam försvann de också mycket riktigt. Men det berodde troligen på att jag då hade en väldigt ansträngd ekonomi vilket innebar att jag inte kunde köpa vad jag ville i kostväg, knappt ens det mest basala och jag var också tvungen att cykla överallt.

När livet blev bekvämare kröp sig kilona på igen. Därefter följde en graviditet med viktuppgång och sedan ytterligare en graviditet med tillkommande viktuppgång. Efter min andra graviditet lyckades jag gå ner 30 kg med ett kostprogram, amning och dagliga långpromenader med barnvagnen. När föräldraledigheten var över gick jag återigen upp i vikt. Sedan dess har jag haft oerhört svårt att gå ner i vikt igen. Jag är påläst och jag vet precis hur jag borde göra men hjärnan sätter stopp. Det krävs också en oerhörd ansträngning för att jag ska få till minsta lilla viktminskning och till och med små små avsteg genererar ett plus på vågen.

Att söka hjälp
Efter ett par år av skam men ändå insikt i att jag behöver hjälp vågade jag till slut kontakta min vårdcentral i juni 2024. Mitt BMI var då över 34. Jag bad om att få träffa en läkare eller dietist. Det fick jag inte. Över meddelande på 1177 blev jag erbjuden en KBT-kurs för viktminskning. Innan jag lämnade besked googlade jag ordentligt och insåg att den inte passade min typ av utmaningar så jag tackade nej. Jag frågade om medicin och de erbjöd, utan någon som helst undersökning, omoderna viktminskningsmediciner. Återigen så googlade jag ordentligt innan jag lämnade besked men landade i att det fick bli ett nej. De är ineffektiva jämfört med glp-1, de har större biverkningar och ska man ta spruta krävs det en spruta varje dag i stället för en i veckan. Jag frågade om glp-1, men det var blankt nej. "Det är för diabetiker". Jag sa att det finns varumärken just för obesitas, men det var ett tydligt nej.

Ny diagnos via privat vårdgivare
Jag vände mig då till en privat vårdaktör på nätet. De gjorde en grundlig undersökning på distans där jag fick ta bilder på mig själv i deras app, jag fick fylla i mängder av information om mig själv och lämna blod- och urinprov. Det upptäcktes då att jag lider av hypotyreos. När jag fick det beskedet var det som en ögonöppnare. Det var så många av symptomen på 1177 som stämde in med mitt mående. När detta uppdagades sa den digitala vårdgivaren att vi var tvungna att pausa utredningen. Jag blev ombedd att kontakta min vårdcentral för utredning av hypotyreosen och när värdena var inom riktlinjerna var jag välkommen tillbaka.

Återigen nej till medicinsk behandling från vårdcentralen
Jag skickade in resultaten till vårdcentralen och skrev vad den privata vårdaktören hade sagt. Först då var vårdcentralen intresserade av att ta blodprover på mig. De proverna visade givetvis samma sak. Först då fick jag träffa en läkare, nu var vi framme i november 2024. Läkaren gjorde en fysisk undersökning och konstaterade att jag behöver Levaxin. Under besöket frågade jag återigen om glp-1 och svaret var återigen ett blankt nej. "Det är för diabetiker". Jag var påläst, stod upp för mig själv och förklarade att det finns mediciner som riktar sig mot obesitas. Men det spelade ingen roll utan läkaren hänvisade till riktlinjerna som regionen hade skickat ut till vårdcentralerna och sa igen att det endast var för diabetiker. Det var som att möta en vägg.

Vid samma besök blev jag erbjuden att träffa en dietist, vilket jag tackade ja till. Jag vet att jag är påläst och jag undrade om dietisten verkligen kunde berätta något jag inte redan visste, men jag var villig att ge det en chans. Det tog tre månader innan jag fick en tid och väl där var det som jag trodde. Jag vet precis hur jag ska göra och dietisten hade inte minsta lilla att tillägga. Dietisten sa som det var, "det finns ingenting jag kan hjälpa dig med".

Förhoppning framåt
Under vintern november-mars har jag provat ut rätt dos Levaxin och väntar bara på att jag ska få normalvärden så att jag kan få återuppta kontakten med den digitala vårdgivaren. Min förhoppning är att jag med glp-1-medicin i kroppen kan få åtminstone en paus från oljudet i min hjärna, så som många andra upplever att det varit för dem. Hos den digitala vårdgivaren känner jag mig välkommen och de, till skillnad från vårdcentralen, gjorde i alla fall grundliga undersökningar för att försöka hjälpa mig.

Uppmaning till vården
Jag är så oerhört besviken på vårdcentralen och den region jag bor i. Jag känner inget förtroende och känslan av att inte få hjälp när man tagit mod till sig att be om den är som att bli trampad på.

Övervikt är ett symptom och jag tror att jag kommer att lida av obesitas hela livet även om symptomet övervikt försvinner. Men det måste ju vara bättre att vi får hjälp med vår övervikt, som så många gånger bidrar till följdsjukdomar, direkt. Innan man blir sjuk i diabetes och först då får hjälp? Min region behöver läsa på om obesitas, glp-1 och kliva in i 2025!