Mitt helvete började i fjärde klass. Det var då jag började i en ny skola med stora barn (åk 4-6) och för första gången, som jag minns det, blev jag utsatt för viktmobbning. Jag fick gliringar och blickar från många men ett gäng med tjejer i 6:an var värst. De rörde mig aldrig fysiskt, men tryckte ner mig dagligen med kommentarer om min vikt, kommentarer som grävde djupa hål i min själ och min självbild. Att jag var ful, att jag borde sluta äta och att skolan skulle gå sönder när jag gick där. Kommentarer som ”akta stolen” och ”nu kommer vi inte att kunna sitta där” var vardagliga kommentarer.
Jag bodde utanför samhället och kom med skolbuss en stund innan skolan började och det fanns en hall där alla elever samlades innan skolan låstes upp. Jag hade ångest varje dag för att gå in där, för det var då det var som värst och det gick inte att komma undan. Vid ett tillfälle lyckades jag klättra in genom ett fönster och ta mig in i fyrornas hall för att slippa träffa mina plågoandar den dagen, men jag blev såklart upptäckt. Det slutade med att även det användes emot mig, med elaka kommentarer om att elefanter eller valar inte borde kunna klättra. Det fanns aldrig några vuxna i närheten vid de här tillfällena, eftersom skolan inte hade börjat och lärarna befann sig i lärarrummet eller på väg till sin arbetsplats. Det hade nog inte hjälpt i det stora hela, men det hade ändå fått mig att känna mig tryggare just då.
Ett annat ställe som var hemskt var toaletterna. Eftersom jag gick i en gammal skola, låg toaletterna avskilda på baksidan av skolan vilket gjorde att ingen hörde när de låste in mig. Det blev ju inte bättre av att jag redan var både mörkrädd och rädd för trånga utrymmen. Där fanns det såklart inte heller några vuxna, vilket gjorde att jag höll mig från att gå på toaletten så mycket jag kunde under dagarna.
Det var mest tjejer som gav sig på mig med gliringar om kläder, utseende och brist på vänner och pojkvänner, men även killarna kom med liknande kommentarer. Ibland tog de också mina saker och kastade mellan varandra och skrattade. Några av de coola killarna frågade chans på mig för att skratta om jag var dum nog att överhuvudtaget svara. Det var däremot ett tillfälle en gång som jag minns väl. Jag var kär i en kille som gick två klasser över mig och vi gick till bussen en eftermiddag. Jag gick ensam en bit innan och han kom efter med sina kompisar. Då öppnade tre killar i min parallellklass en dörr och frågade om jag var kär i dem. Då vände sig den äldre killen om och ropade till dem att "Nej, hon är kär i mig!”. Han visste ju inte hur rätt han hade utan försökte bara hjälpa mig, men det är ett minne som gör mig varm i hjärtat än idag.
För att undvika alla gliringar och känslan av att vara utfryst spenderade jag de allra flesta raster under hela högstadiet inlåst på en toalett. Det är en plats där jag än i dag söker skydd från sammanhang där jag känner mig obekväm. När jag gick i åttan kom en rastvakt till skolan. Det var en dam i 60-årsåldern som satt bakom ett skrivbord och lånade ut datorspel och sa åt eleverna att vara tysta. Då kunde jag sitta i ett hörn och spela istället för på toaletten.
Trakasserierna fortsatte tills jag började på gymnasiet och gjorde mig till en asocial ensamvarg som var ännu roligare att mobba. Det påverkade även mitt gymnasieval och därigenom en del av min framtid eftersom jag valde att inte gå samhällsvetenskaplig linje på skolan där i stort sett alla från min gamla skola kom in.
Jag hade i princip inga kompisar innan jag började på gymnasiet och min räddning blev mitt närmaste sociala nätverk. Jag hade min familj väldigt nära. Det blev också en anledning till ytterligare trakasserier, att jag var så hemkär. Min mamma stod alltid vid min sida och fick ta emot min förtvivlan och frustration när jag kom hem och lade mig på sängen, sparkade med benen och skrek i kudden. Jag hade även mormor och farmor väldigt nära, vilket var fantastiskt.
Även om jag inte har egna barn kan jag förstå hur mamma måste ha känt sig när hon skickade iväg sitt ofta gråtande barn till skolan varje dag med en klump i magen och vetskapen om hur dagen skulle bli. Jag önskar att hon hade fått se mig nu, när jag är vuxen och lever ett bra liv och jag hoppas och tror att hon skulle vara stolt över mig.
Jag har inte någon obesitas-diagnos, det var inget som pratades om på den tiden, i alla fall inte runt mig. Jag har inte haft så mycket kontakt med sjukvården, mer än att jag har varit hos dietist några gånger, men jag tror att det hade hjälpt både mig och framför allt min familj om det hade funnits mer förståelse och hjälp att få. Jag har däremot alltid älskat mat och särskilt grädde och feta såser. Jag hade daglig tillgång till godis och kakor om jag ville och det ville jag. Jag vet att mamma försökte smyga i mig frukt också och det åt jag gärna, men ihop med en chokladbit. Jag menar absolut inte att all överviktsproblematik hänger ihop med ätande, men det var så för mig. Jag minns inte att jag direkt tröståt, jag var bara sugen och hade ständig tillgång till något att äta.
Mitt absolut värsta matminne var i andra eller tredje klass när vi antagligen hade varit hos en dietist och mamma hade pratat med min lärare om att begränsa mina portioner något. På en lunch när jag hade gått och tagit min andra portion kom min lärare fram till mig mitt framför alla barn i matsalen, slet brickan ur handen på mig och säger att ”du ska inte ha mer” och slänger min mat i papperskorgen. Sådana kränkningar ska ingen, framförallt inte barn behöva uppleva!
De här upplevelserna har gjort mig till en person med mycket dålig självkänsla och självbild. Jag tror inte på mig själv och har svårt att stå upp för mig själv. Jag är konflikträdd och har svårt att säga ifrån, även om jag jobbar på att inte ta skit. Idag har jag en normalvikt, men jag kommer aldrig riktigt att kunna se mig som sådan eftersom bilden av en person som lever med en övervikt alltid kommer finnas någonstans inom mig. Jag är ändå extremt tacksam för min familjs stöd, för utan det vet jag inte var jag hade varit idag och jag känner ändå att jag har ett ganska bra liv med utbildning, jobb och ett fåtal nära och goda vänner.