Jag har obesitas och bipolär sjukdom och jag har haft diagnoserna sedan 30-årsåldern. Jag började gå upp i vikt av mediciner för ångest och depression, sen blev jag gravid och vikten gick upp ännu mer. Som mest hade jag nästan 40 kilos övervikt. Jag har vid två tillfällen gått ner ca 20 kg i vikt, men gått upp det mesta igen. Suget efter mat är för stort och på nåt sätt blir det som att man vill belöna sig själv för att man gått ner i vikt genom att äta som man vill. Och äter jag som jag vill går jag upp igen.
Läs mer
Mitt helvete började i fjärde klass. Det var då jag började i en ny skola med stora barn (åk 4-6) och för första gången, som jag minns det, blev jag utsatt för viktmobbning. Jag fick gliringar och blickar från många men ett gäng med tjejer i 6:an var värst. De rörde mig aldrig fysiskt, men tryckte ner mig dagligen med kommentarer om min vikt, kommentarer som grävde djupa hål i min själ och min självbild.
Läs mer
Jag har alltid haft problem med övervikt. Jag kommer från en släkt där många levt med en övervikt och där flera gjort magoperationer. Jag var ett barn med mer kroppsvikt och hade alltid fokus på socker. Det jag nu vet är att "food noise" har funnits med mig hela mitt liv men jag har inte haft ett ord för det förrän nu.
Läs mer
Jag är uppväxt i en stad i Värmland, i det som ofta kallas för en dysfunktionell familj. För mig innebar det att jag hade en pappa som missbrukade alkohol och en mamma som var nervös, orolig och undfallande. Redan som barn tog jag ett stort ansvar, framför allt för att skydda min lillasyster. Det blev mitt jobb, och det har satt djupa spår i mig.
Läs mer
Jag vägde som mest 136 kilo. Jag var ständigt trött, orkade knappt röra mig och till slut sov jag nästan alltid på soffan. Jag hade tappat glädjen i vardagen där jag inte orkade leka med mina barn och försökte dämpa känslorna med mat.
Läs mer
Jag är en kvinna i 40-årsåldern och fick i 20-årsåldern en autismdiagnos. Just nu är jag på en resa som har förändrat hela mitt liv. En resa där jag verkligen lär känna mig själv. För första gången på många år är det tyst i huvudet. Den där rösten som ständigt tjatar om mat, vikt och kontroll har äntligen tystnat. Och jag har börjat förstå att det är så här det ska kännas att må bra.
Läs mer
Med hjälp av ätstörningsterapi har jag upptäckt hur mina ätvanor hänger nära ihop med mina NPF-svårigheter.
Min autism gör mig trött och okoncentrerad i miljöer med många intryck eller människor. Om jag äter eller tuggar på något så blir jag mindre orolig och får lättare att koncentrera mig på det jag behöver göra, som till exempel skolarbete, arbetsuppgifter eller att handla i butik.
Läs mer
Jag har levt med övervikt och så småningom obesitas sedan tonåren. För ungefär fyra år sedan gjorde jag en gastric bypass-operation. Jag fick diagnoserna adhd och autism i vuxen ålder, och i kombination med PCOS är jag övertygad om att det framför allt är min adhd som är en avgörande anledning till att jag blev så stor som jag blev.
Läs mer
Redan som sexåring började jag att gå till Barnmottagningen på grund av obesitas. Där vägde man mig en gång i månaden för att hålla koll på min viktuppgång som var konstant. Mina föräldrar gjorde det de kunde för att jag inte skulle fortsätta att öka i vikt, de hade kontroll över vad och när jag åt, de gömde godsaker hemma och de berättade för alla kompisars föräldrar att jag inte fick äta fikan de serverade. Man försökte få mig att börja på gympa, på basket eller att gå ut och gå, allt för att aktivera mig. Men jag var ett oskyldigt barn som åt för att jag tyckte det var gott.
Läs mer
Jag utvecklade ätstörningar redan när jag var fyra, fem år. Jag var alltid hungrig, kunde inte känna mättnad och tyckte om känslan av att vara helt utmattad av socker och fett. Det gav mig en bedövande känsla av trygghet, lugn och harmoni, känslor jag annars aldrig hade eller kunde få åtkomst till.
Läs mer